Under den här terminen har jag läst språkdidaktik vid Göteborgs Universitet, 15hp på avancerad nivå. Eller, läser är rätt tempus, sista examinationsuppgiften är inte färdigskriven ännu. Kursen har varit givande, läraren bra, kurskamraterna trevliga och duktiga. Samtalen på litteraturseminarierna har lyft tankarna ännu en nivå och varje minut jag har lagt på den här kursen bidrar till att göra mig till en bättre lärare. Ett bättre betyg än så kan väl inte en kurs få?
Igår hade vi muntliga presentationer av den första examinationsuppgiften och idag har jag på allvar satt igång att skriva den andra. Den första skulle behandla ett undervisningsmoment som involverar minst två av de fyra färdigheterna, vilket i mitt fall blev en övning i engelskan i år 9 som handlade om att läsa och sedan skriva en legend. Den andra uppgiften ska behandla ett undervisningsmoment med formfokus, alltså grammatik eller vokabulär, och jag har valt mitt arbete kring de modala hjälpverben i tyskan som jag just nu gör parallellt i år 7 och 8. Låter det torrt och fyrkantigt? Jo, kanske lite.
Men det jag vill förmedla i det här blogginlägget är att jag njuter av att skriva dessa analyser. Att få vända och vrida på vad man egentligen gjort, att få försvara mina val, att få fundera i detalj över vad jag kunde gjort bättre och hur jag ska utveckla samma uppgift till nästa grupp. Att grotta ner sig i styrdokument, att få rannsaka sig själv, det är en lyx som är få lärare förunnad idag. Vi planerar och genomför uppgifter, vi ger elever respons på det de gör, vi summerar till betyg och planerar och genomför parallellt med detta nästa moment. Det tar aldrig slut, för innan ett moment är avklarat ska nästa moment vara på gång.
Att få fundera igenom ordentligt vad man gör, varför man gör det, vilka aspekter man borde tänka på lite mer till nästa gång, och vad det var som gjorde att man lyckades den här gången, det borde vara en självklarhet. De allra flesta lärare jag känner älskar sitt jobb. De älskar inte att ringa samtal till föräldrar om tjuvrökning, att be ovälkomna besökare lämna skolan eller att ta femte samtalet med samma elev den här veckan om oönskat beteende, men de älskar ändå sitt jobb. De älskar att planera upp hur de ska lära eleverna på bästa möjliga sätt, så att eleverna hänger med i undervisningen. De älskar att se eleverna utvecklas och se planeringen gå åt pipan, då elevernas tankar plötsligt flög iväg åt ett helt annat håll. De älskar att tjata på eleverna gång på gång och sedan se eleverna utvecklas, lyckas och att se det där glittrandet i ögonen, den där stunden då man ser att de hänger med.
Om man som lärare har möjlighet att verkligen utvärdera sin undervisning, att tänka igenom den, att sätta ord på vad man gjorde, då kan man också utvecklas. På alla presentationerna nämndes saker som gick mindre bra, eller saker som lärarna insett efteråt kunde gjorts annorlunda. När vi får tid att tänka tillbaka, att analysera, att vrida och vända på byggstenarna, då kan vi utveckla vår undervisning på bästa sätt.
Med den arbetsbelastning lärare har idag finns ingen tid för reflektion. Reflekterar gör vi på väg mellan jobbet, hämtningar på förskolan och mataffären, tid att skriva ner en reflektion eller analys finns inte. Tänk om Sveriges lärare fick den tiden. Vad fantastiskt det skulle vara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar