Vad är en bra fråga?

I måndags fick en av mina klasser presentera sina arbeten om Indien för varandra. För att se till att de lyssna de på varandra tog jag till mig ett litet, men ack så bra tips från Dylan Wiliam: kräv att eleverna ska ställa frågor till varandra. Sagt och gjort: varje grupp skulle ställa en fråga efter varje presentation. Men vad ställde de för frågor? De hade ont om tid, en kort presentation att utgå från osv, förutsättningarna var inte optimala. Men ändå. "How old was Ghandi when he died?" "Where is Ghandi's grave?" Det fanns mer öppna frågor, men många av dem var inte det jag hade önskat. Jag rannsakade mig själv och insåg att jag som lärare måste lyfta kvalitetsaspekten gällande frågor med eleverna.

Idag började samma elever arbeta med Sydafrika. Jag frågade eleverna vad de ville veta om Sydafrika, vad vi kan lära oss, och bad alla formulera var sin fråga. Jag samlade frågorna i ett dokument som syntes på tavlan. När alla hade fått med var sin fråga började jag prata med dem om måndagens lektion. Vad är en öppen fråga? Vad är en stängd fråga? Vi bollade några tankar och jag bad dem fundera över vilka frågor som kan leda till att vi lär oss mycket.

Sedan reviderade vi frågorna. Varje elev fick revidera en fråga, ändra, lägga till osv. Frågan "When was South Africa colonized?" utökades till "When was South Africa colonized? Why and how? What did they use the colony for?". Alla var överens att det skulle vara mycket mer intressant att titta på orsaker, syfte och detaljer än att bara se ett årtal.

Vad ångrar jag med den här lektionen? Att jag inte genomförde den förrän nu!

Modala hjälpverb à la Dylan William - en mycket inspirerad tyskalektion

Igår fick jag alltså ägna en heldag åt att lyssna på Dylan William. Mycket av det han nämnde har vi hört förut, vi har haft storföreläsningar med Christian Lundahl och Anna Karlefjärd under året, men nya nyanser och exempel är alltid bra. Vi gick därifrån otroligt inspirerade, och det mest fantastiska var att vi var där tillsammans, hela arbestlaget.

Jag håller på att lära mina 7or och mina 8or använda modala hjälpverb i tyskan. Jag har presenterat dem, eleverna har fått känna på dem och de har skapat enstaka egna meningar. Men det var tydligt att det inte riktigt satt sig. Så självklart blev jag inspirerad, och under förmiddagen satte jag ihop en helt ny lektion kring detta, inspirerad av William. Gjorde jag detta ensam? Åh, nej! Jag gjorde det tillsammans med min kära språklärarkollega, Anca. Även om hon inte kan så mycket tyska kunde vi bolla tankar, vilket lyfte min lektion flera steg till.

Så. Vad handlar det om? Jo, eleverna har alltså redan fått en introduktion till det här, men jag märkte att inte alla hängde med. Under gårdagen fick vi många gånger svara på frågor för att testa olika klassrumsexempel. Vi svarade aldrig genom att räcka upp handen, utan frågorna var flervalsfrågor och vi fick svara genom att visa upp fingrar. Ett exempel var en spansk mening som påvisade ett grammatiskt moment (placering och böjning av pronomen som indirekt objekt). Framför oss fanns fem exempel, och frågan var helt enkelt vilken av meningarna som var korrekt. Det här mönstret tog jag och applicerade på mina tyska verb. Efter detta gick vi vidare till att översätta meningar, men inte helt själva, utan med stöd från kamraterna. Den tredje delen hann vi inte med, men den får också plats här. Så här gjorde jag:

Steg 1. Flervalsfrågor
Eleverna fick se fyra eller fem varianter på frågor och fick frågan vilken av dem som var korrekt. När alla hade valt pratade vi igenom de olika alternativen, varför de var rätt, vad som var lurigt osv. Fokus här blir dels på böjningsformen på hjälpverbet, dels på placering och form av huvudverbet (som ska stå i infinitiv, sist i meningen). Efter någa exempel verkade alla vara med på hur det fungerade. Under tiden fick de lov att både tjuvtitta på varandras fingrar och det papper de fått med verbens uppställningar. Fokus var inte att testa, utan att lära!

Steg 2. Översättningsmeningar
Som nästa steg fick eleverna en svensk mening som skulle översättas till svenska. Först fick de individuellt försöka skriva ner den. När de fått ner en mening fick de parvis jämföra meningarna. De fick argumentera för sin sak tills de båda var nöjda och hade fått samma mening. Sedan ändrade vi grupperingarna, nu fick de sitta i grupper om tre (gruppen bestod idag av sex elever) och återigen jämföra. Ibland kom här nya insikter in i gruppen. Slutligen skulle vi få fram meningen på tavland. Ingen handuppräckning här, utan jag drog namn från mina lappar. En elev fick gå fram och skriva, och i det här läget betonade jag att de två anda i gruppen var lika "medskyldiga" om något blev fel, de hade kommit fram till det här tillsammans. Det gjorde att skrivandet inte blev lika nervöst, de stod ju inte ensamma vid tavlan. När en elev skrivit fick de andra uttala sig om meningen, en i taget, återigen drog jag namnlappar för att bestämma ordningen. Vi pratade igenom de olika alternativen och jag styrde dem till rätt svar.

Steg 3. Besvara en fråga
Det här steget hann vi inte med, utan det får bli en annan lektion. Tanken var att eleverna skulle få se en fråga på tyska och besvara den i skrift. De skulle sedan få jämföra i par, sedan i grupper om tre och slutligen skulle de alla få skriva sina meningar på tavlan. Vi skulle samtala om meningarna och lyfta fram olikheter. Frågorna var öppna nog att kunna generera väldigt olika svar, så många bra svar skulle kunna dyka upp.

Det jag upptäckte under lektionen var att eleverna talade om språket på ett sätt jag aldrig hört förut. Ett återkommande samtalsämne var huruvida det skulle vara bestämd artikel med framför substantiven i de olika meningarna, och vilket possessivt pronomen som skulle användas. Vissa lexikala svårigheter fanns också, men de insåg snart att de kunde fråga kompisarna om vad läxa och piano heter på tyska.

Jag har aldrig sett denna grupp så engagerad i en grammatikövning, och eleverna var på gott humör hela lektionen. Det fanns inga mobiler framme, för att det helt enkelt aldrig fanns tillfälle att titta på mobilen. Elevernas fokus var på ämnet, 100% av tiden. Jag gav en elev en spontan high five när han var den enda som listade ut att jag försökte luras genom att smyga in en bisats utan modala hjälpverb och jag tror att alla gick därifrån med känslan av att ha lärt sig något.

Är du nyfiken på att testa mitt upplägg? Filen hittar du här! Om du gör det, berätta gärna hur det tas emot av eleverna, hur det fungerade för dig och om du har några förbättringstankar. Vi utvecklas tillsammans!

Tack, Dylan William! Du har ändrat mitt sätt att undervisa grammatik!

Fortbildning för alla - en skola för alla?

Idag har jag och kollegorna i mitt arbetslag varit på en heldags fortbildning med Dylan William - mannen som är formativ bedömning (enligt dagens presentatör i alla fall). Formativ bedömning ger enligt Hattie (Synligt lärande - presentation av en studie om vad som påverkar elevers studieresultat) en av de allra största effekterna på elevernas studieresultat. Den allra största effekten har självskattning av betyg, något som vävdes in i Williams föreläsning och workshop idag. Det är alltså ingen struntföreläsning vi harit på, det är det som enligt forskningen har allra störst effekt på att förbättra elevernas studieresultat, och det är väl det vi vill med skolan? (Om ni är nyfikna på vad han pratade om kan ni titta på hans presentation här.)

Så, alla var väl där? Eller? Vi vill ju ha en likvärdig skola, då måste väl alla få en chans att lära sig detta, eller utvecklas ännu mer kring detta ämn?. (Ja, det finns många lärare som redan arbetar formativt, men det finns alltid utrymme att utvecklas ännu mer och få nya tips och synvinklar.)
Nej. Så bra är det inte.

Dagen arrangerades av Center för skolutveckling, en verksamhet som ska vara "en resurs för skolledare, arbetslag och pedagoger i deras arbete", enligt hemsidan. De bjöd in alla skolor i Göteborgs stad. Till föreläsningen fanns gott om platser, till eftermiddagens workshop färre. Men när föreläsningen började såg jag mig omkring och insåg att salen bara var halvfull. Varför detta????

Jo, om en skola vill skicka sina lärare måste de alltså skaffa vikarier. Det kostar pengar. Och betala biljetterna, för det var inte gratis. Man konstaterar då att man låter bli för att det blir för dyrt. Eller? Finns det en bättre förklaring? För samhället blir det knappast billigt att låta bli, för samhället tjänar ordentligt på att höja elevernas resultat, det var en av de första sakerna som Williams lyfte under föreläsningen. Sverige skulle tjäna på att skicka alla lärare på utbildning i formativ bedömning. Trots detta väljer majoriteten av skolorna i Göteborg alltså att inte delta? Kongresshallen var drygt halvfull och det fanns deltagare från kranskommuner också, liksom några friskolerepresentanter. Gymnasieskolan har en egen dag, stadsdelen Centrum likaså, Samskolan har också en egen dag. Men var är resten av grundskollärarna?

En förklaring till att denna situation kan uppstå är att grundskolan i Göteborg är fördelad på de tio stadsdelsförvaltningarna. Gymnasiet har en egen förvaltning, Utbildningsförvaltningen, men grundskolan har inget behov av att samlas. Eller? Jag anser att det är essentiellt att samla Göteborgs grundskolor i en gemensam grundskoleförvaltning för att kunna vända skolans utveckling i Göteborg, och jag har fortfarande inte hört någon lärare säga mot mig i frågan. Göteborgs skolor ligger inte i framkant när det gäller skolutveckling, löner eller resultat. Varför inte det? Har vi inte lärare som är tillräckligt bra? Jodå! Men vi måste få samarbeta. Vi måste få samma förutsättningar.

Läraryrket är inget ensamjobb. Om vi ska få en likvärdig skola måste vi samla stadens grundskolor i en förvaltning. Hur snart ska vi vända skutan? Vi är många som är redo att fatta rodret och segla till framtidens skola. Låt oss! Samla oss i samma skuta!